Jag föreställer mig själv som sexåring. Ensam på en parkbänk. På en parkbönk i en park utan lekande barn. leende barn. Jag är ensam. Lika ensam.som jag alltid har känt mig. jag har aldrig känt att jag passar in någonstans. Jag är tom. Jag önskar för allt i världen att jag kunde gå fram och krama mig själv som sexåring. Torka mina egna tårar och ta mig själv i hand. Säga att vi fixar det här. Men för varje steg jag närmar mig själv, försvinner den sexåriga flickan allt längre bort. Jag kan inte nå henne. Så iställer står jag kvar. Som fastbunden ser jag på när hon ramlar över kanten och slår sig gång på gång. Ingen annan ser, bara jag. Och så tycker jag synd om mig själv igen. Men jag får göra det.
Kommentera inlägget här:
